RABIES
Inkubationstiden varierar kraftigt, från någon vecka till något år, men är vanligen 2-7 veckor. Prodromalstadiet varar 1-3 dagar och då ses beteendeförändringar och ibland även oro och feber. En del djur slickar konstant på det ställe där virus introducerats. Den furiösa formen varar 1-7 dagar. Hundar blir då oroliga, ljusskygga, irriterade och ilskna. De försöker ofta bita/attackera sin omgivning när de stängs in. De utvecklar ofta kramper, och dör under ett krampanfall eller blir förlamade och dör. Katter utvecklar den furiösa formen oftare än hundar. En del katter kan springa konstant tills de verkar dö av utmattning. Den paralytiska formen av rabies utvecklas ofta inom 2-4 dagar efter att de första kliniska symtomen har noterats. Formen är vanligare hos hund än katt. Hos hund kan man se kranialnervsförlamning (främst om den bitits i huvudet), ett förändrat tonläge i skallet och ökad salivering. Det är inte ovanligt att det låter som om något fastnat i halsen på dem, vilket innebär en uppenbar smittrisk för ägare/veterinär när man undersöker om något har fastnat. Efter 2-4 dagar blir hunden ofta medvetslös och dör av andningsförlamning. Hos katt följer den paralytiska formen ofta efter den furiösa. Förutom olika grader av förlamning är det vanligt med ökad vokalisering med förändrat röstläge.
HCC
Sjukdomen är vanligast hos hundar yngre än ett år, men kan ses hos ovaccinerade hundar i alla åldrar. I allvarliga fall dör hundarna inom några timmar efter att symtom har uppträtt, och ägaren tror ofta att hunden har blivit förgiftad. Hundar som överlever den akuta smittfasen får kräkningar, buksmärtor och diarré. Övriga symtom är feber, förstorade tonsiller i kombination med en halsinfektion, hosta - lunginflammation, stora lymfknutor i halsregionen med ödem (vätskeansamling under huden) på huvud och hals. Ibland ses också symtom från centrala nervsystemet (depression, kramper, koma). Horhinnegrumling ses ofta i samband med att hunden tillfrisknar, och kan vara det enda kliniska tecknet hos hundar där infektionen annars passerar obemärkt.
Blodprov kan tas för att påvisa antikroppar om man tar hänsyn till hundens vaccinationsstatus och anger detta på remissen. Det är viktigt för metodvalet (se nedan) att misstanke om HCC anges på remissen. Inom 10 dagar efter infektion kan dessutom virus isoleras från de flesta vävnader. Typiska förändringar kan också ses i mikroskop vid obduktion eller från vävnadsprov (lever). Prov för virusodling tas lämpligen med provtagningspinne från tonsillerna på akut sjuk hund. Provtagningspinnen bör vara avsedd för virusisolering och får inte innehålla agar eller kol (vilket provtagningspinnar avsedda för bakterier gör). En steril bomullspinne fuktad i NaCl och inskickad i ett sterilt rör kan också duga. Såväl antikroppsanalys som virusodling utförs av SVA:s Avdelning för Virologi.
VALPSJUKA
Sannolikt är mer än hälften av alla valpsjuke infekterade hundar endast subkliniskt infekterade, dvs. de visar inga kliniska symtom men kan ändå utsöndra virus. Det är också vanligt med milda kliniska symtom: feber, nedsatt aptit och övre luftvägssymtom som kan vara svårt att skilja från kennelhosta. Allvarlig valpsjuka är vanligast hos ovaccinerade valpar 12-16 veckor gamla eller hos ännu yngre valpar om tiken har dåligt skydd mot sjukdomen. Det första symtomet är vanligen en mild ögoninflammation följd av hosta. Därefter ses depression, matvägran, kräkningar och diarré. Hundarna kan bli allvarligt uttorkade och utmärglade, och dödsfall förekommer. Neurologiska symtom uppträder vanligen 1-3 veckor efter att hunden tillfrisknat från den akuta sjukdomen, och det går inte att förutsäga vilka hundar som kommer att utveckla neurologiska symtom. Vanligast ses i sådana fall kramper, förlamningssymtom, obalans och muskelryckningar.
Valpar kan smittas redan i livmodern och, om de föds levande, utveckla neurologiska symtom vid 4-6 veckors ålder. Hos valpar som smittats tidigt efter födseln kan ofta oregelbunden emalj noteras. Övriga kliniska symtom är förtjockade trampdynor, skelettproblem (unga växande hundar), reumatoid ledinflammation och ögonsymtom. Observera att även iller kan drabbas, men valpsjuka smittar inte till katt.
Vid misstänkta fall av valpsjuka tas ett skrapprov från inisdan av ögonlocket, eller möjligen preputiet respektive vaginalslemhinnan. Vid provtagning rekommenderas en provtagningspinne avsedd för virusundersökning, men en fuktad steril tops eller liknande går också bra. För antikroppsundersökning tas blodprov. I detta fall bör hundens vaccinationsstatus beaktas och anges klart på remissen. Behandlingen är främst understödjande. Det är inte ovanligt med sekundärinfektioner, t.ex. bakteriella lunginflammationer, som kräver antibiotikabehandling.
Djurägaren bör dock förvarnas om att neurologiska symtom kan uppträda senare även hos hundar som tack vare behandling överlever det akuta stadiet. Neurologiska symtom är vanligen bestående, men behöver inte alltid leda till avlivning såvida de inte innebär påtagligt försämrad livskvalitet eller förvärras.
Läs gärna mer om dessa sjukdomar på Jordbruksverkets hemsida;
http://www.sva.se/ eller skicka efter brochyrer från;
Statens Veterinärmedicinska Anstalt
751 89 UPPSALA
Tel: 018-67 40 00